Hos min mormor är allting som det alltid varit fast ändå inte.

Min mormor bor på landet i ett grått hus med en fantastisk veranda. Där luktar det en blandning av hembakt, mögel, permanentvätska och mormor själv så klart. Väggarna pryds av bonader med visdomsord, ett för årets alla årstider samt av en massa gamla foton från förr och nyare foton på alla oss barn- barnbarn- och barnbarnsbarn. Köket är husets hjärta. Där inbjuder soffan till middagstupplur och när mormor själv får välja står radion ofta på. Dörren till finrummet är till vardags oftast stängd. Därinne är det lite dragigt eftersom värmen inte är på, men varje gång släkten samlas vrids elementen på till max, brasan tänds och finporslinet dukas fram.

Trädgården är stor och vaktas numera av en porslinskatt, men förr stod där en tomte. Tid, väder och vind sätter sina spår även i trädgårdstomtar, så numera vilar han i frid under verandatrappen. Varje höst är det brått att plocka ner äpplerna och göra saft och gelé av alla klarbär. Varje vinter sätts ljusbågen vid grinden upp, gången skottas och huset julpyntas. Varje vår skvallrar tussilagon och skillan i diket och äppelblommorna i trädgården om att något är på gång och varje sommar står trädgården i full blom och man kan springa barfota i gräset.

Mormor älskar besök. Helst vill hon gärna veta några dagar innan man kommer, på så vis kan hon glädjas längre, menar hon. Och varje gång man kommer sitter hon på verandan och väntar på en. Väntar och längtar. Sedan sätts kaffebryggaren på och bordet dukas. Då är det fest.

Idag, men för exakt 62 år sedan lät mormor och morfar döpa sig i Elimkyrkan i Skärstad norr. Vackra och vitklädda stod de där på estranden och sjöng ”På löfternas vägar till himlen vi gå”. Men innan de steg ned i vattnet, knackade det på kyrkodörrarna och in kom hela bygdens idrottsförening. De ville säga adjö till morfar, som innan dess varit en aktiv medlem och boxare. Nu var den tiden förbi och en ny tid väntade. Inget enkelt beslut men fortfarande värt allt, om man frågar min mormor.

Kan vara tryggt ibland att vila på någon annans erfarenhet.
Min mormor är 84 år gammal, hon har mycket erfarenhet av livet. Förr tänkte jag inte så mycket på åldern men nu märks åldern mer och mer. Nu är det som att hon blir äldre och äldre för var gång vi ses. Sant jag vet, annat vore konstigt. Men det är lite vemodigt att höra henne tala om att huset som varit hennes fristad i alla dessa år nu tynger mer än det friar. Det är lite vemodigt att själv få ta med sig fikat, för att hon inte längre orkar baka som hon gjorde förr.
Många minnen finns och insikten om att allting inte längre är som det varit. Men det är också små saker som egentligen inte är viktiga. För vad spelar det för roll – mot värmen som fyller mitt bröst, när hon berättar om sitt och morfars dop och hennes röst spricker av glädje(!)

Jag är såå glad för min mormor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: